Det var inte att förlora dig som gjorde ondast utan att jag förlorade mig själv. Den personen jag hade byggt upp och blivit med dig vid min sida, som tog mig 6 år att bli, bara försvann på ett par timmar. Och kvar stod jag själv utan en aning om vem jag var, vem jag skulle bli eller vem jag ville vara. Misstolka mig rätt nu, jag saknar inte den personen jag var - för ärligt talat, den personen var trist. Idag är jag mycket starkare i mig själv, social, vågar göra saker och är i ett förhållande fullt med respekt som bara får mig att växa som person.
Men jag tänker ofta på den personen jag var då, och relationen jag var i då. Jag saknar det inte ett dugg och ibland kan det kännas som om det aldrig har hänt på riktigt. Att det är någon form av dröm jag drömt ibland. Det sorgligaste med hela situationen är nog det att jag kan ångra dessa 6 år ibland, att det känns som om jag kastat bort 6 år av mitt liv på någonting som vi båda visste aldrig skulle ske ändå. Som jag istället kunde ha hittat han jag har nu, och det liv vi är på väg att bygga upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar