Midsommartankar

Det som gör ondast är inte det faktum att du har gått vidare med ett nytt förhållande, att du är lycklig utan mig. Någonting som jag eller du aldrig trodde var möjligt förut. Utan det faktum att jag faktiskt har gjort det, att jag faktiskt inte längre behöver dig för att kunna andas.

Jag brukade vara livrädd för den dagen jag skulle få höra "Henrik har en ny flickvän", men jag kände ingenting. Jag var så tom att jag från den dagen och en vecka fram försökte tvinga mig själv att bli låg och ledsen. För att det är så det ska vara! Fast.. vem säger att det ska vara så egentligen? Ena delen av mig säger att jag spottar på det vi två hade för att jag inte är hysterisk över det, för att jag faktiskt är väldigt lugn neutral och sansad i den vetskapen. Och den andra sidan av mig tycker att jag är en idiot som ens tänker så, för att jag älskade det vi hade då och där men att jag också måste få gå vidare.

Idag, i det förhållande och den personen jag är nu kan jag tänka tillbaka på vår tid tillsammans och ha svårt att förstå vad det var vi höll ihop för. Vi hade ingenting vackert på slutet, vi var alldeles för olika och uppskattade varandra alldeles för lite. Jag kan bli rädd för att kontrasten mot personen jag var då och personen jag är nu är så stor. Det är många människor runt omkring mig som ofta påpekar det. Att dom är så glada att jag är tillbaka igen och att dom ser på mig att jag mår bättre nu. Det var aldrig ditt fel att jag dödade mig själv, inte medvetet iaf. Men det var tyvärr så det blev.