Jag blir så trött ibland. Man tappar kontakten, man kan inte vara bästa vänner från födseln till döden även fast det känns så när man är mitt i det. Man växer ifrån varandra, kanske tröttnar. Ibland hittar man tillbaka efter ett tag och ibland inte. Det är ingenting man dör av. Jag känner ingen behov av att prata med vissa människor som jag en gång umgåtts och pratat med just för anledningar som "att vi brukade göra det" eller "vi har alltid känt varandra". Vi har ingen gemensam faktor längre och jag är inte arg över det. Och det borde inte ni heller vara.
Jag har spenderat alldeles för många år av att försöka hålla fast i något trasigt och inte lika vackert längre, för att det en gång i tiden brukade vara det. Jag har ingen lust med att fortsätta göra det. Jag vill bryta mig loss, växa i mig själv och hitta någon tillvaro jag mår bra i. Jag vill inte behöva kolla mig över axeln och känna mig tvingad till att prata och umgås med er för att ni vill det. Det känns påtvingat och krystat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar