Jag vänder ansiktet mot himmelen och känner mig fri, bekymmer lämnar jag bakom min rygg.

Allt har varit som en storm på ett hav runt mig.
Saker har förändrats, visst är jag densamma men med tiden blir man ändrad.
Insett så många saker i livet som jag i princip tagit för givet.
Som det stora i det lilla, vara med vänner och familjen, att bara hänga runt och chilla.

För varje händelse i livet så får det positiva/negativa-konsekvenser. Som ringar i vattnet påverkar varenda litet gruskorn din framtid. Min kärlek lämnade mig för ett par månader sedan efter 6 år tillsammans. Idag vet jag att det var det enda rätta, även fast jag saknar hans närvaro konstant.

Jag har fått så många klarheter i mig själv och det vi två hade nu i efterhand. Jag har börjat hitta tillbaka till den personen jag en gång var, innan jag tog mig an alldeles för mycket vikt på mina axlar. Jag har tagit upp kontakten med personer som jag tappat, gått ut och upplevt saker och skapat minnen. Och jag vet att ingenting av det här hade hänt om jag fortfarande andades i hans trygghetsluft. Jag blev någon jag trodde jag var tvungen att vara, någon han behövde men i själva verket så förstörde jag. Jag slutade vara den personen han blev kär i och vi tappade bort oss två bland alla år tillsammans. 

Stundvis kippar jag efter luft och tror att jag dör utan dig. Jag har älskat dig så länge att jag inte vet hur man älskar någon annan. Jag har varit din flickvän, burit den identiteten och gömt mig bakom den så länge att jag inte längre vet vem jag är eller vem jag är på väg att bli. Kommer jag tycka om den personen, kunna landa i den rollen och trivas i den?